Sedan Henning Mankell gjorde internationell succé med sina böcker om Ystadspolisen Kurt Wallander har Sverige blivit något av en stormakt när det gäller kriminallitteratur. Men de svenska deckarnas internationella segertåg började redan på 60-talet, med Maj Sjöwall och Per Wahlöös 10 böcker om Stockholmspolisen Martin Beck med kollegor. Sjöwall/Wahlöö översattes snabbt till en rad andra språk, och redan 1973 gjordes en amerikansk filmatisering av ”Den skrattande polisen”, med Walter Matthau i huvudrollen. Mycket av det internationella intresset berodde på att Sjöwall/Wahlöö gav en samhällskritisk bild av ett svenskt samhälle som annars betraktades som ett enastående föredöme på många områden.
Sedan Sjöwall/Wahlöös sista bok i Beck-serien kom ut år 1975 dröjde det alltså till 1991, när Henning Mankell gav ut sin första Wallander-roman, innan Sverige åter kunde hävda sig på den internationella deckarmarknaden. Men sedan dess har framgångarna kommit slag i slag, med Camilla Läckberg, Lars Kepler och naturligtvis den största succén av dem alla: Stieg Larssons Millenium-trilogi, som sålt i otroliga 60 miljoner exemplar världen över.
Vad är det då som gör svensk kriminallitteratur så attraktiv? Till att börja med så föder framgång framgång, vilket är en anledning till att ett litet land som Nederländerna kan bli så framgångsrika inom fotboll. Samtidigt finns där säkert också samma faktor som låg bakom Sjöwall Wahlöös framgång kvar: folk är nyfikna på det präktiga Sveriges dunkla baksidor.