I väntan på Godot är en pjäs skriven av Samuel Beckett. Pjäsen är skriven i en stil som Beckett behärskade till fullkomlighet: han kunde ta något som vid första anblicken verkar händelselöst och göra det intressant. Pjäsen handlar om två personer som väntar vid en väg på Godot. Under den här väntan får man följa med när de två personerna slits mellan ilska och förtvivlan.
Personerna heter Estragon och Vladimir, de är både självmordsbenägna och vill hänga sig. De grälar. Grälet växer i intensitet och blir så pass starkt att de vill skilja på sig, men det kan de inte, ensamheten som de båda upplever blir alldeles för stark när de inte har varandra. Istället fortsätter de att gräla. Grälet går över till sång och sången går över till gråt. De delar många känslor med varandra där de sitter och väntar. Ibland glömmer de till och med bort att de väntar.
Det som gör pjäsen fängslande och varför den blivit så populär är att dialogerna är så skickligt skrivna. Med dialogerna lyckas Samuel Beckett fånga olika känslor och mänsklighetens nyckfulla natur. Dialogerna slänger dig som läsare mellan skratt och gråt och ger en inblick i människans natur. Vad är det de egentligen väntar på?
Pjäsen har ingen tydlig handling utan det är upp till dig att förstå vad som menas och vad den verkligen handlar om. Pjäsen är tack vare sin absurdistiska stil en pjäs som lätt både förvirrar och provocerar dig som läsare, den väcker känslor.
Beckett var en av förra århundradets främsta författare när det kommer till att provocera och fängsla sina läsare, han lyckas tack vare sin stil provocera fram tankar. Det var tack vare hans absurdistiska och provocerande stil som han vann Nobelpriset i litteratur 1969. Beckett föddes på Irland men flyttade senare till Paris, där han också blev en del av den franska motståndsrörelsen under andra världskriget.