David Mitchells roman ”Cloud Atlas” från 2004 är ett bra exempel på en roman som använder element från den oftast väldigt ”svåra” modernistiska traditionen, och skapar ett verk som är betydligt mer lättillgängligt och brett. I David Mitchells fall kommer inspirationen framförallt från Italo Calvinos ”Om en vinternatt en resande” och Toshi Ichyianagis musikkomposition med samma titel.
Cloud Atlas behandlar sex olika historier, som utspelar sig på olika platser och i olika tider, från början i 1800-talets stilla havet till en avlägsen postapokalyptisk framtid.
Alla historier visar sig dock hänga ihop på olika sätt, vara länkar i samma väldigt utdragna händelsekedja, en kedja vars exakta sammanhang inte klargörs förrän på slutet.
Länken mellan de olika historierna utgörs hela tiden av olika dokument, i form av brev, litteratur, filmer och liknande, som beskriver någon aspekt av den tidigare historien för dem i den senare.
Det som skiljer ”Cloud Atlas” från svårare modernistiska verk är att David Mitchells olika historier i grund och botten är spänningshistorier. Det är uppdrag som ska genomföras, det flys från fienden, det är tydliga konflikter och problem, och det modernistiska strukturen blir snarare klurig och intressant än förvirrande och svår.
”Cloud Atlas” belönades mycket välförtjänt med en Brittish Book Award och Richard & Judy Book of the year award, och filmatiserades år 2012.